Om Ellen Bergman

Den ”djefla maran Ellen Bergman” skrev Augusti Strindberg 1884 i ett brev till sin förläggare Karl Otto Bonnier.

Det var Ellens ihärdiga och framgångsrika arbete för kvinnors lika rättigheter som upprörde den välkände författaren August Strindberg. I slutet av 1800-talet var Ellen en välkänd opinionsbildare, framgångsrik skribent och talare, känd för sina skarpt formulerade debattinlägg som fick det sena 1800-talets antifeminister att gnissla tänder.

Eleonora Bergman föddes den 5 januari 1842 i Strängnäs. Trots att hon är döpt till Eleonora kallades hon för Ellen i hela sitt liv. Som barn beskrevs Ellen som vild och svår att tygla. Hon drömde ofta om att vara född till pojke. Hon ville ha samma frihet som hon såg att pojkarna omkring sig hade. Men trots att Ellen var flicka fick hon många möjligheter som flickor inte fick i mitten av 1800-talet. Tack vare att Ellens pappa var präst kunde han, tillsammans med Ellens mamma, Mathilda Scholander, utbilda Ellen och hennes fyra systrar.

Musik blev tidigt viktigt för Ellen. Hon vidareutbildade sig därför på Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm, där hon lärde sig cello, orgel, harmonilära och solosång. Hon tog organistexamen år 1867 och utexaminerades tre år senare. Under hela sitt liv skulle hon fortsätta arbeta som sånglärare, tonsättare och sångerska - men hon skulle också bli en av den tidens mest radikala feminister.

Under 1830 och framåt gjorde Sverige, ihop med andra nordiska länder, flera försök att stoppa och reglera prostitution, bland annat genom något som kallades för reglementeringssystemet. Från början hävdade myndigheterna att det var ett sätt att minska spridningen av könssjukdomar i Sverige. I början av 1800-talet ökade spridningen av könssjukdomar, utan att läkare eller forskare hittade botemedel. Myndigheterna oroade sig över att de nya sjukdomarna i längden skulle kunna hota Sveriges befolkning. Därför infördes reglementeringssystemet. Men, det var inte männen som köpte sex som skulle kontrolleras - utan bara kvinnorna.

I flera större städer runt om i Sverige började därför kvinnor som sålde sex registreras av staten. I samband med registreringen förlorade kvinnorna sin civila identitet, något som gjorde det nästan omöjligt att flytta eller skaffa ett jobb. Varje vecka tvingades kvinnorna gå till en besiktningsbyrå där en läkare genomförde en obligatorisk gynekologisk undersökning. Om kvinnan ansågs vara frisk fick de en friskstämpel i sin bruna besiktningsbok. Men det var inte allt. För att stadens gator skulle vara lugna på kvällarna fick kvinnor som var registrerade som prostituerade inte vara ute längre än till klockan elva på kvällarna, de fick inte synas på vissa av de finare gatorna, de kunde inte längre bo var de ville eller ha på sig vad de ville. Det var inte bara kvinnor som sålde sex som registrerades, alla kvinnor som myndigheterna ansåg levde ett omoraliskt liv hamnade i myndigheternas listor. Att få besök av män på vad som sågs som olämpliga tider eller lösa ha sexuella förbindelser räckte för att bli registrerad.

Som person beskrevs Ellen som en lugn och stillsam person. Men hennes engagemang var fullt av energi, frustration och kampvilja. Hennes engagemang för rättigheter för kvinnorna i prostitution började tidigt och hon ansåg att kampen mot reglementeringen handlade om en av mänsklighetens viktigaste frågor. Hon upprördes över att all skuld las på den utsatta kvinnan och menade att statens kontroll och förtryck av kvinnor som sålde sex var något som berörde alla kvinnor, oavsett klasstillhörighet.

Inspirerade av den brittiska organisationen British, Continental and General Federation, som arbetade mot prostitution, gick Ellen med andra flera framstående svenska kvinnor och feminister samman för att 1878 skapa en svensk organisation mot prostitution. De kallade sig kort och gott för Federationen.

Federationen arbetade dels med opinionsbildning, bland annat gav de ut tidskriften Sedlighets-Vännen, där medlemmarna, bland annat Ellen, debatterade mot myndigheternas förtryck av kvinnor som levde i prostitution. Genom att organisera sig och höja sina röster hoppades man kunna förändra systemet. Men många i Federationen arbetade också praktiskt med socialt arbete bland kvinnor i prostitution.

Ellen var drivande i organisationens feministiska riktning. Federationen startade, som många andra kvinnoorganisationer i slutet av 1800-talet, som en kristen organisation. De arbetade för att höja moralen och på så vis få män att sluta köpa sex. Men till skillnad från många andra engagerade sig inte Ellen mot sexköp på grund av någon religiös övertygelse utan Ellen kritiserade sexköp för att det var en del av mäns förtryck mot kvinnor. Kvinnor tvingades in i prostitution, menade Ellen, dels för att att kvinnor hade en mycket svårare ekonomisk situation, men också för att män såg på kvinnor som ett objekt, något man enkelt kunde köpa. Ellen ville därför att Federationen skulle arbeta för att hjälpa kvinnor ur den förnedring som gör det möjligt att bli behandlad som en handelsvara. Därför kämpade Ellen under hela sitt liv för kvinnors rätt till utbildning och ekonomisk självständighet.

1880 talade Ellen för första gången offentligt mot reglementeringen i Federationen. Hon var då 38 år och en välkänd feminist. Samma år skrev hon en uppmärksammad debattartikel mot äktenskap. Hon menade att kvinnors roll i samhället inte bara borde vara att hitta en man och bygga familj, speciellt inte då kvinnor hade alla skyldigheter inom äktenskap och mannen alla rättigheter. Hon menade också att societetskvinnan och gatflickan på många sätt liknande varandra. I hennes ögon var alla kvinnor beroende av män och tvingades agera utifrån det, oavsett om det handlade om att hitta en ekonomiskt självständig man att gifta sig med eller att sälja sex till män. Både överklasskvinnor och gatuflickor klädde sig för att bli åtråvärda, men utan att vinna respekt från männen. Istället, skrev Ellen, att kvinnor hade viktigare uppgifter i livet än äktenskap och föräldraskap.

Ellens text blev starkt kritiserad. Framförallt reagerade motdebattörer på att hon skrev att män var orsaken till kvinnors underordning. Eftersom det fanns män som var engagerade i kampen mot Federationen och kvinnors rösträtt ansåg Bergmans uttalande vara en kränkning mot de ”goda männen”.

Hon svarar, lugnt, sansat och genomtänkt, att hon som kvinna många gånger upplever det svårt att inte bli bitter när hon tänker på allt som män, under alla tider, utsatt kvinnor för. I sitt svar ber hon männen att försöka vända på det. Hade de inte kunnat känna samma bitterhet om de varit utsatta för samma förtryck?

För Ellen var alla kvinnor medsystrar. Det kanske låter självklart idag, men under Ellens liv var hennes åsikter radikala. Hon menade att alla kvinnor är lika, bara utsatta på olika sätt, och hon vågade dessutom kritisera män som grupp för deras roll som skapare och upprätthållare av ett system som kränkte och kontrollerade kvinnor. Trots kritik och hatstormar mot Ellen fortsatte hon, i sina texter och föreläsningar, påpeka att det var männen som vann alla fördelar, både juridiskt och ekonomiskt. Prostitution var bara en del av ett samhällsproblem där alla kvinnor, oavsett klasstillhörighet, var beroende av mäns välvilja.

För Ellen, och många av de som kämpade med henne, var prostitution och regleringen av den inte ett isolerat problem utan det var direkt kopplat till kvinnors mänskliga rättigheter. Frihet för kvinnan skulle komma när kvinnor har rätt till utbildning, lön för lika arbete och rösträtt. Först då skulle kvinnor kunna leva självständigt, ta egna beslut och utvecklas som individer.

Tack vare Ellen och resten av kvinnorna i Federationen avskaffades reglementeringen 1918 och ersättes istället med något som kallades Lex Veneris, som innebar att oavsett kön var man tvungen att gå till en läkare om man hade en könssjukdom. Men Ellens kamp slutade inte där. Hela sitt liv kämpade hon vidare för kvinnors rätt till utbildning, rätten till att rösta och jämställdhet för alla kvinnor, oavsett samhällsklass.

Den 11 januari 1912 pryder Ellen Bergman omslaget på Fredrika-Bremer förbundets tidning Dagny. Tidskriften grattar henne på 70-årsdagen. Hon sitter rakt i ryggen, med blicken stolt, rakt in i kameran. Hon är iklädd dräktreformens klänning, med hög hals och veck över bröstkorgen. Runt halsen har hon en berlock. I artikeln beskrivs Ellen Bergman som en av de fåtal idealister som är beredd att offra allt för det hon kämpar för. Artikeln avslutas med att det finns mycket mer att skriva om Ellen Bergman och att det är en berättelse som någon gång måste berättas, för Ellen tillhörde den elit av framstående kvinnor som inte får lov att glömmas bort.

Ellen Bergman dog 5 december 1921, nästan 80 år gammal.